Jesus kom för att försona oss med Gud. Det är det ofattbart stora som skett. Det är vad Bibeln säger. Och det som står i Bibeln är Guds budskap till oss förmedlat genom de människor som fått vara hans tjänare – såväl i Gamla som Nya Testamentet. Någon annan källa behövs inte. Och finns inte.
Bibelns budskap är att det är genom tron på Jesus vi blir frälsta. Det handlar inte om kunskap. Kunskap och information frälser inte liksom inte heller att ta till sig en lära. Inlärda doktriner ger inte det liv vi får genom tron. Kunskap och doktriner kan grunda sig på vilka miljöer man vistas i och från vilka man fått undervisning. Det behöver inte vara fel, men om man gör sådant till den grund man litar på i stället för det rena bibelordet, får man en ytlig bild av vad det kristna livet egentligen är. Det kristna livet blir kopplat till utvalda delar av och särskilda punkter i förkunnelsen. Livet i Kristus är större än så. Det är inte begränsat till vad någon valt ut, eller till hur några beslutat att man ska tolka Bibeln utan är öppet för det obegränsade liv som är i Guds Ord.
Den kristna trons innersta kärna är gemenskapen med Gud. Den gemenskapen bröts i och med syndafallet i Edens lustgård, men den återupprättades genom Jesu död på korset och hans uppståndelse. Vi kan inte med vårt förnuft omfatta det oändligt stora i detta. Det är genom tron och genom att den helige Ande uppenbarar Ordet för oss som vi kan se och uppleva verkligheten i vad som skett. Bibeln säger att Gud ”har utvalt oss i honom (Kristus) före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom” (Ef. 1:4). Lite längre fram i detta kapitel skriver Paulus: ”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam” (Ef. 1:17-19). Detta är vad vi behöver uppleva, så att vi ser vad Jesus gjort och vad det betyder. I Ef. 3:10-11 läser vi också att Gud i sin obegränsade makt från begynnelsen beslutade att inför den andliga världen visa frälsningens under genom Kristus. Där står: ”Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre”. Både för oss och inför den andliga världen har Gud visat sin obegränsade makt, sin nåd och sin kärlek. Ja det står att änglar önskar att blicka in detta budskap, 1 Petr. 1:12.
Detta liv med Gud yttrar sig inte i former givna av människor. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden”, sa Jesus till Nikodemus (Joh. 3:8).
Uppfattningarna om hur det kristna livet ska vara är många. Kvinnan vid Jakobs brunn hade sin uppfattning. Hon sa till Jesus: ”Våra fäder har tillbett på det här berget, men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem.” Svaret Jesus gav vänder blicken bort från de mänskliga föreställningarna om var och talar om vad som är Guds vilja och plan: ”Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern” (Joh. 4:21). Jesus förklarade att det inte var platsen som var avgörande utan huruvida man var en sann tillbedjare. Vad beträffar platsen, står det i Matt. 18:20: ”För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Det avgörande är gemenskapen med Herren och livet med honom. Varken platsen eller antalet människor betyder något, när Jesus är närvarande.
Det mänskliga är att skapa strukturer och bygga något. Det gudomliga är vad som sker när vi genom tron föds på nytt och när den helige Ande verkar i oss.
När våra ögon öppnas för vad som skett genom Jesus vet inte tacksägelsen av några gränser. Synden är försonad och skulden är borttagen. Det är precis vad som står i Kol. 2:13: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser”. Det skuldebrev som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset, står det i följande vers. Förbannelsen finns inte heller längre. Jesus blev en förbannelse för vår skull, står det i Gal. 3:13: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä”. Bibeln säger också att ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord” (2 Kor. 5:19). Ingenting står längre mellan Gud och människa. I Ef. 2:13 står det: ”… genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod.” Du är fri. Du är försonad med Gud. Detta är sanningen, detta är verkligheten. Det här är något man upplever, något som befriar från alla försök och egna ansträngningar och ger den fullkomliga frihet som grundar sig på vad Jesus gjort.
Det är skillnad på teori och verklighet. Därför är det så viktigt vad vi förkunnar. Och hur vi förkunnar. Kristen tro är liv. Men om vi framställer tron som något man lär sig blir det inte liv. I stället kan för mycket teori bli en självrättfärdighetens borg, där man barrikaderar sig och värnar om en eller flera utvalda uppfattningar.
Åsikterna om hur det kristna livet ska levas varierar beroende på vilken miljö man vistas i och varifrån man hämtat dem. Men inga lärofäder, tidigare eller nu levande, är en grund att bygga på. De är alla, förutsatt att de stått/står på Ordets grund, endast tjänare som förmedlar Guds budskap. Det är något att respektera och vara tacksam för. Men när det kommer till grunden för vår tro så är det Ordet, och endast Ordet, som gäller. Därför är det också viktigt att vara vaksam när det gäller det vi kallar ”tolkningar” av Guds Ord. Vem har rätten att utforma läror som bygger på någons tolkning av Bibeln? Och vem eller vilka har rätt tolkning? Ordet är givet av Gud. Det är den helige Ande som uppenbarar Ordet för oss, inte mänsklig kunskap. När man tar ner Bibelns budskap på mänsklig nivå går man miste om dess egentliga innebörd och om kraften i Ordet. Om sådana bibeltolkningar görs till någon sorts standard tunnas budskapet ut och vi får en tillrättalagd lära. Men vem har befogenheten att kapsla in Guds Ord i sin egen tolkningsvärld? Vi ska aldrig blanda mänskliga tankar med det livgivande Ordet. Därför ska vi inte utan vidare ta till oss alla möjliga utläggningar och tolkningar. De kan sätta sig i tankevärlden och leda bort från det Bibeln kallar ”den uppriktiga och rena troheten mot Kristus” (2 Kor. 11:3). Risken att komma fel är lika stor vare sig det är någon enskild person som söker stöd i Bibeln för sina åsikter, eller det är någon tolkning – inklusive bortförklaringar – som antagits i ett vidare sammanhang och gjorts till norm. Ingenting av vad människor satt samman ska styra ditt andliga liv. Det är en farlig väg att gå. Argumenten för dessa kan vara att man värnar om enhet och sammanhållning. Men enhet och sammanhållning har inget eget värde. Det avgörande är om grunden för enheten vilar på Guds Ord. Om man låter sig ledas av människor och de läror och system de byggt hindras både den andliga friheten och den andliga tillväxten.
Det är inte vad vi gör som tar bort synden. Det är vad Jesus har gjort. Därför är alla egna ansträngningar inte bara överflödiga, utan verkningslösa och felaktiga. De vrider hela inriktningen bort från korset, från den uppståndne och levande Jesus som bar vår synder. Och när tron blandas med våra egna ansträngningar lever vi inte längre i nåden utan i gärningarna. Om detta säger Bibeln: ”Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige ska leva av tro” (Gal. 3:11). Därför kan det inte nog understrykas att gärningarna inte har någon inverkan på rättfärdigheten.
Det är samma sak med åsikter och värderingar. De är viktiga, inte minst nu när ifrågasättandet och omkullkastandet av den gudomliga ordningen verkar vara det viktigaste i många sammanhang. Men uppgiften för Guds folk är inte att sprida bra värderingar utan att sprida evangelium. Däremot är det en självklar del av livet med Gud att allt, inklusive värderingarna, är genomsyrat av det ljus som utgår från Guds Ord. Men huvuduppgiften är att förkunna evangelium om Jesus. Evangeliet är en Guds kraft till frälsning, står det i Rom 1:16. Det är det enda som kan förvandla. Yttre förändringar utan inre förvandling bygger bara upp en präktig fasad och ger en falsk trygghet och en felaktig föreställning om vad kristen tro egentligen är.
Vi ska heller inte blanda ihop livet och gemenskapen med Gud med religiösa former. Det Gud gjort är att han fött oss på nytt genom sanningens ord, som det står i Jak. 1:18. Det betyder att vi är pånyttfödda och har blivit nya skapelser. Det är inte ett nytt medlemskap utan ett nytt medborgarskap. Vi måste skilja på dessa saker. Det innebär inte att det skulle vara fel med medlemskap, men gör vi medlemskapet till nästintill en del av frälsningen har vi blandat ihop liv och form. Det är viktigt att hålla isär vad som är yttre former och vad som är den kristna trons innersta kärna. Det är att vi övergått från död till liv och är Guds barn.