I Guds rike är det övernaturliga det naturliga. Jesus sa: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd. Dessa tecken ska följa dem som tror: I mitt namn ska de driva ut onda andar. De ska tala nya tungomål. De ska ta ormar med händerna, och dricker de något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och de ska bli friska” (Mark. 16:15-18).

Som Guds folk lever vi i den andliga verklighet som Bibeln talar om. Den har inte upphört. Jesus sa: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:20).

Hela skapelsen är fylld av Guds under. Överallt ser vi spåren av en levande, skapande Gud. I Ps. 104:24 står det: ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.”

Ändå finns det mer. Bibeln säger i 1 Kor. 2:9: ”Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” Men redan här och nu verkar Gud genom sin Ande. Därför sker under. Bibeln är full av gudsingripanden som, för det vi kallar förnuftet, är helt omöjliga att förstå, men som ändå ägt rum. Skulle inte den Gud som skapat allt också kunna göra allt! Men när vi stänger oss inne i det som vi bara kan förstå själva, ser vi inte Guds möjligheter. Det är när Guds Ord och den helige Ande verkar som den kommande värdens krafter öppnas upp för oss. Detta ska inte tolkas som att vi kan styra och ställa och sätta oss över allting samt tro att Gud verkar på våra villkor. Nej, så fungerar det inte i den andliga världen. Men däremot fungerar de övernaturliga in-gripandena på Guds villkor och när hans verk får ske i oss.

När Israels folk var på väg ut ur Egypten och man hade nått fram till Röda Havet talade Gud till Mose. Situationen var omöjlig. Havet var framför dem och bakom kom Faraos här. Farao hade åter ändrat sig och ångrat att han släppt folket. ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark”, sa Gud till Mose (2 Mos. 14:16). Den mänskliga bedömningen var inte inkopplad här. Och varför skulle den vara det! Gud hade talat. Det räckte. Hade det däremot varit en tanke som uppstått hos Mose själv hade ingenting hänt. Det fanns ju tidigare exempel på hur det gick när Mose handlade på eget initiativ. Något som för hans del ledde till 40 år i öknen, 2 Mos. 2:11-15. Men när Gud talar, när vi står under hans ledning, kan vad som helst ske. Något som också visade sig här. Mose trodde och handlade. Havet delade sig och folket gick över på torr mark.

I 1 Kung. 16:30 kan vi läsa om Ahab, kung i Israel, att han ”gjorde det som var ont inför Herren, mer än någon av dem som hade varit före honom”. Detta fick konsekvenser. Det står i vers 33 att han ”gjorde mer för att väcka Herrens, Israels Guds, vrede än någon av de israelitiska kungar som hade varit före honom. Då kom profeten Elia. Han sa till Ahab: ”Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det” (kap. 17, v. 1). Följden av ogudaktigheten blev den gången en torka på 3 år och 6 månader. Det är alltid allvarligt att trotsa Gud! Men vi ser också Guds ingripande för att rädda Elia. Det står att Gud sa till honom att gå till bäcken Kerit och: ”Du ska dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att ge dig att äta där (1 Kung. 17:4). Vilket underbart exempel på, inte bara Herrens omsorg, utan också på vilket sätt den tog sig uttryck. Vem hade kunnat räkna ut detta? Men igen: ”För Gud är allting möjligt.” Vad var det för instinkt som drev korparna? Eller hur ska det förklaras att de varje morgon och kväll kom med bröd och kött till profeten? Människan vill gärna hitta förklaringar, eller rättare sagt bortförklaringar. Men den enda förklaringen var att Gud hade talat – både till Elia och korparna. Bibeln säger: ”Se, jag är Herren, allt kötts Gud. Skulle något vara omöjligt för mig?” (Jer. 32:27).

Det är inget krystat, inget av egna försök eller ansträngningar i tron. Tron är vilsam. Tron kommer av att höra Guds Ord. Samlar vi bara information från alla destruktiva källor som omger oss förminskas tron undan för undan och ger oss en tillvaro fylld av fruktan, hopplöshet och/eller falska förhoppningar. Guds Ord bygger upp. Det öppnar våra sinnen för vad Gud vill och kan.

Ju mer vi ägnar oss åt det gudomliga, desto mer ser vi de obegränsade möjligheter Gud har. Det står i Rom. 4:17 att Gud ”kallar på det som inte är till som om det var till”. I Mark. 9:23 står det också att ”allt är möjligt för den som tror”. Inte som om möjligheterna i sig vore målet. De är ”bara” följdverkningarna av ett naturligt liv med Herren. Det står ju att tecknen ska följa dem som tror Det är Jesus och livet i honom som är det centrala.

När Gud verkar handlar det inte om oss, vad vi kan eller hur vi lyckats. Vi är bara enkla redskap för Guds kraft. Vi kan aldrig genom egen fromhet göra oss förtjänta av något som Gud utför. Det finns inte heller några riter, inlärda former eller sätt att be som utlöser Guds kraft. Nej, allt är enbart av nåd och genom tron på Jesus. När Petrus och Johannes såg den lame mannen vid Sköna porten och Petrus sagt till honom att stå upp och gå och han blivit helad, sa Petrus till det häpna folket: ”Varför är ni förvånade över det här? Varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus” (Apg. 3:12-13). Man gav Gud äran för vad som skedde.

Vi är hela tiden omgivna av otron och allt vad den står för. Den har sin grund i det förnuftet kan omfatta och förstå. Och det är inte mycket. Orden är dessvärre ofta stora och självsäkra, men människans förmåga och kunnande är trots allt begränsade. Och när man gör sig en egen bild av tillvaron och utesluter Gud, blir det precis som det står i Rom. 1:21-22: ”de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar”. Vi är skapade av Gud med de förutsättningar han gett oss. Men i Kol. 2:3 står det om Herren: ”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” Det är i tron på och i gemenskap med Gud som vi kommer i kontakt med den verkliga visheten och kunskapen. I världen har man en egen föreställning om vad som är vishet. Det är att Gud inte finns och att det är en sorts neutral åsikt. Från den bygger man sedan sina antaganden som slås fast som fakta och sedan lärs ut (prackas på) både barn och vuxna. Med en sådan grund – som tagit bort det som är sant, sunt och normalt – är det inte underligt om man inte orkar längre.

All makt är hos Gud. I Ps. 115: 3 står det: ”Vår Gud är i himlen, han gör allt han vill”. Hans möjligheter behöver inte bekräftas av oss för att vi ska kunna tro dem. Vad skulle vi kunna komma med i jämförelse med den evige Guden! Men genom att tro vad Gud har sagt kommer vi vidare. Tron växer. Det är Guds Ord som är grunden. Men att hålla fast vid gudlösa spekulationer leder ingenstans. Det enda det kan tillföra är hopplöshet och otro. Och otron är som att gå fram till en mur och titta rakt in i den och säga: så här är det, detta är fakta, något mer finns inte. Tron däremot har ett vidare och högre synfält. Det är den som ser verkligheten sådan den är. Den ser att det finns något ovanför muren och bortom den – samt att det går att komma över. Vill vi komma vidare får vi lyfta blicken och se Guds möjligheter. Och de är obegränsade. Lev i tro, lev i förväntan på vad Gud kan göra.

När Jesus talade med lärjungarna om svårigheten för den som är rik att komma in i himmelriket och han jämförde med kamelens möjligheter att komma igenom nålsögat blev de förskräckta och sa till varandra: ”Vem kan då bli frälst?” Det är den typiska reaktionen hos oss människor, när vi hör om något som enligt våra erfarenheter är omöjligt: ”hur ska det gå till? Det är omöjligt, det fungerar inte, osv.” Jesus höll med lärjungarna. Han sa: ”För människor är det omöjligt”, men så tillade han de förlösande orden: ”men inte för Gud. För Gud är allting möjligt” (Mark. 10:27).

Vi är inte här för att presentera en lära som anpassats så att den inte avviker från världens dekadenta livsstil eller från inlärda uppfattningar. Vår uppgift är inte att tillföra några tankar som, när man så vill, kan koppla på en religiös stämning vid sidan av det gamla livet. Vi är kallade att förkunna det levande och frigörande budskapet om Jesus, ett budskap som bryter med synden, mörkret och det gamla livet och ger hopp och skapar tro som förvandlar, ett budskap som öppnar för den kommande världens krafter redan här och nu.

(Fr. Guds Rikes Röst nr. 7-8 ’18)