Håll fast vid sanningen!

Det kan uppfattas som vidsynt att inte vara så säker på vad man tror. Åtminstone när det kommer till andliga frågor. På andra områden kan det vara tvärtom. Särskilt i frågor som anses vara resultatet av senaste forskning. Sådana saker som bestämts ska ses som självklara.

Det finns en slags dumhet i det här. Kanske förtränger man det faktum att man skrämts till tystnad eller till att vara någon som bara upprepar det som bestämts att man ska tycka. Men sanningen förändras inte för att några hittar på egna ”sanningar”. Och varför skulle man vilja förneka sanningen för att man är rädd?

Problemet med otron och de avarter som hör till den är att dess förespråkare menar att det mänskliga kunnande är den högsta nivån. Det kan tyckas vara en självklar tanke. Vad skulle man annars lita på? Men berusad av den tanken tappar man balansen och ser sig som en sorts tillvarons härskare. Tron på en allvetande och allsmäktig Gud ses som dårskap. Eller möjligen som en fritidssysselsättning som inte har med verkligheten att göra. Otron och tvivlet tar bort omdömet.

Tron på Gud löser från sådana här vilsna tankar. Man kommer ut ur sin bubbla av vantro och hopplöshet och ser klart. ”I honom (Kristus) är vishetens och kunskapens alla skatter gömda”, står det i Bibeln (Kolosserbrevet 2:3). Tron på honom upplyser förståndet. Vad gäller den världsliga kunskapen säger Bibeln: ”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? (1 Korintierbrevet 1:20). Och om den världsliga visdomens representanter (hedningarna) står det: ”Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud…” (Efesierbrevet 4:17-18).

Vad skulle kunna tillföras från det hållet? Som kristen borde det vara självklart att inte låta sig påverkas av idéer som kommer därifrån.

Det är Bibeln som är grunden för vår tro. Vad Gud låtit bli nedtecknat där är Sanningen. Håll fast vid den. Det ger liv för både tiden och evigheten.