Var hittar vi den rätta läran, den bästa politiken, de bästa värderingarna? Vi kan bli så upptagna av sådana här saker att själva frälsningsfrågan kommer i andra hand. Men att låta yttre ting dominera gör att det som är centralt förflyttas till periferin.

Mötet med Jesus är det viktigaste. Och när det äger rum fylls hela människan med den underbara upplevelsen av att synden är förlåten och att livet fått mening. Mycket annat kommer då i andra hand. Inte så att något av det nämnda skulle vara oviktigt. Men frågan är vad som är det största behovet: mer kunskap och engagemang i olika frågor eller mer av Jesus. Paulus talar om att få ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse” (Filipperbrevet 3:10). Det är viktigt med undervisning, men det andliga livets utveckling sitter inte i hur mycket vi lär oss. Tron växer inte i förhållande till kunskapen. ”Guds ord är levande…”, står det i Hebreerbrevet 4:12, och versen fortsätter: ”… och genom-tränger tills det skiljer själ och ande…” Det är ett andligt skeende, och det är inte något som påverkas genom inlärning.

I den kristna tron är det Jesus som är centrum. Utan det personliga mötet och den fortsatta vandringen med honom blir alla åsikter och värderingar, hur rätta och riktiga de än är, som en tavla där själva motivet är borttaget och endast ramen är kvar. Å andra sidan resulterar mötet med Jesus i en totalförvandling som gör att både värderingar och lära blir en naturlig del av det nya livet. Då är drivkraften en annan och innehållet framsprunget just ur det nya liv som tänts och som har sin grund i vad som står i Bibeln.

Bibeln talar om att vi är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Petrus brev 2:9). Detta släkte är andligen sett inte en del av den här världen och kallelsen gäller inte att i gemensamma satsningar verka för sådant som världen har som målsättning. Man kan ibland få intrycket att det från kristet håll ses som en merit om man kan visa att man kommit fram till samma uppfattningar som samhället står för och genomfört dem. Det är en märklig inställning, om man ser det ur kristet perspektiv. Varför skulle man vilja ha världens godkännande? Det är snarare ett tecken på att man kommit ur kurs. I Jakobs brev 4:4 läser vi: ”… vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.” Guds folk har ett uppdrag av annat slag än världen och målsättningen är en helt annan.

Kvinnan vid brunnen.

När kvinnan vid brunnen, som vi läser om i Johannesevangeliet 4, mötte Jesus förändrades hennes liv. Hennes ärende var att hämta vatten, men där vid brunnen mötte hon Jesus och hennes liv blev förvandlat. Jesus som visste hur hon hade det och vad hon varit med om i livet talade med henne om det levande vattnet, dvs. om det liv Jesus kunde ge. Kvinnan var inte främmande för de olika platserna för tillbedjan. Hon hänvisade både till berget Gerissim och till Jerusalem. Men Jesus förklarade att det inte var den eller den platsen det handlade om utan om att Fadern vill ha sanna tillbedjare – sådana som tillber i ande och sanning, Johannes ev. 4:23.

Mötet med Jesus kan ske var som helst och när som helst. Vi har gärna, likt den här kvinnan, bestämda uppfattningar om var tillbedjan ska ske. Jesu undervisning ger oss ett vidare perspektiv. I Matteus ev. 18:20 säger han: ”För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Resultatet av mötet med Jesus blev att denna kvinna tog emot orden från Jesus och fylldes av glädje och tro och den upplevelsen gjorde att när hon kom in i staden och berättade om mötet med Jesus kom fler till honom. Det är den förvandling som äger rum i mötet med Jesus som gör att vi blir förmedlare av det gudomliga ljus och den gudomliga kraft som kan leda andra till honom.

Emmausvandrarna.

Efter att Emmausvandrarna samtalat med Jesus väcktes man över sin situation. Man visste vem Jesus var. Man hade ju umgåtts med honom, sett mirakel ske och lyssnat till hans undervisning. Trots detta kände man inte igen honom, Lukas ev. 24:13-34. Frågan man sedan ställde sig var om inte deras hjärtan brann, när han talade med dem. Nej, det är ju ett andligt mottagande det handlar om. ”En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt”, står det i 1 Korintierbrevet 2:14. Trots att man under vandringen talat om Jesus (som ju dessutom då var med dem), att han var ”mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket” (vers 19), att han blivit korsfäst och att man hört att han levde, så kände man inte igen honom. Det står att ”deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom” (vers 16). Är våra ögon öppnade, andligen sett, så att vi inte bara vet och kan allt om Jesus utan också mött honom och upplevt att han är levande och verklig? Det är först då vi kan dela med oss av det liv som är i honom.

Det är inte genom de bästa presentationerna eller arrangemangen budskapet om Jesus blir levandegjort. Inte heller genom konsten att lägga ut texten. Paulus skriver om när han kom till Korint, att det inte var med stor vältalighet eller vishet som han predikade Guds hemlighet för dem, 1 Korintierbrevet 2:1. Han hade heller inget större självförtroende. Tvärtom var han svag, rädd och mycket orolig, står det i vers 3. Men hans predikan kom med ”bevisning i Ande och kraft” (vers 4). Det är det som gör att evangelium får framgång. Om det blir för mycket av egen kraft i form av stora och välregisserade evenemang kanske inte kraften i evangeliet lyser igenom. Det är för mycket annat i vägen. Vi behöver inte så mycket av kunskap och prestation. Vad vi behöver är hjärtan som brinner, så att vi för det första känner igen Jesus själva genom det personliga mötet med honom. Då kan hans liv och hans kraft flöda genom oss ut till andra till förvandling och frälsning.

Paulus’ omvändelse.

När Paulus mötte Jesus skedde en omedelbar förvandling. Från att ha varit på väg att fortsätta sin förföljelse av de kristna blev han själv en av dem. Ett ljus från himlen strålade plötsligt omkring honom och en röst sa: ”Jag är Jesus, den du förföljer”. Från den stunden började ett helt nytt liv för Paulus. En annan styrde nu hans steg och den gudomliga kallelse han haft redan från moderlivet började nu förverkligas. Han skriver själv i Galaterbrevet 1:15: ”Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin Son i mig för att jag skulle förkunna evangeliet om honom…” Tills han mötte Jesus var det hans egna ambitioner och hängivenheten för människors stadgar som styrde, se Galaterbrevet 1:14. Efter mötet med Jesus var det han som ledde Paulus.

Detta gäller oss alla. Efter mötet med Jesus gäller kallelsen att också följa honom. Mötet med Jesus gör att mycket förändras. Allt fortsätter inte som förr. Det är inte samma sak som att följa föreskrifter som satts ihop av människor för att samla kring någon eller något. Guds väg är inte samma sak som att låta sig ledas av människor. Det är inte självklart att en ledarposition, självpåtagen eller framröstad, är detsamma som att någon fått ett uppdrag av Gud. Gudomliga tilltal kan ske på oväntade sätt – och även genom dem man inte förväntar sig det. Därför är det viktigt att inte låta sig duperas av argument som mer värnar om något byggt av människor än om omsorgen att leda människor till gemenskap med Gud. Efter mötet med Jesus rådfrågade inte Paulus andra, utan han följde den kallelse han fått.

Mötet med Jesus är förvandlande och befriande. Det gör att vi kan gå vidare frimodiga och i full förtröstan och tro och förvänta oss den helige Andes ledning.