Närmare verkligheten

När något påstås vara fakta vill man gärna ha bevis. Frågan är då vad bevisen grundas på. Vår kunskap är begränsad. Trots det görs självsäkra påståenden om hur saker och ting ligger till. För att efter en tid bytas ut mot nya, för att man då menar sig veta mer. Så kan det vara. Eller inte. Grunden för mänskligt kunnande är osäker. Ena stunden gäller det ena, nästa det andra. Om man utan större eftertanke litar på vad som påstås och tror att det senaste alltid är fakta, blir det en ojämn resa. Ändå leder den gärna till obefogad självsäkerhet. I Bibeln står det: ”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens debattörer? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?” (Korintierbrevet 1:20). Det borde finnas lite mer av eftertanke innan man tar till sig allt som påstås.

När det gäller Guds Ord är det precis tvärtom. Inför vad som står där får vi lägga ned våra tvivel och invändningar och helt och fullt ta till oss vad som står. Där handlar det inte om ”bevis” i den mening vi vanligtvis menar. För på vilka grunder skulle vi kunna bedöma vad Gud i sin allmakt beslutat, de bud han gett eller hans vishet i hela skapelsen? Nej, ”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat”, står det i Romarbrevet 1:20. Det räcker. Här gäller tron. Och tron för oss närmare verkligheten. Den för oss in i gemenskap med Gud.

Upplevelsen av de andliga verkligheterna sker inte heller genom någon sorts bevisföring eller argumentation. Den sker på det sätt Paulus skriver i 1 Korintierbrevet 2:4-5: ”Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.” Då uppenbaras ljuset, klarheten växer och vi möter verkligheten själv – Kristus. Och ”i honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda”, står det i Kolosserbrevet 2:3.

G.N.