”Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! Och det är vi också. Världen känner oss inte, eftersom den inte har lärt känna honom. Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har det hoppet till honom renar sig, liksom han är ren” (1 Johannesbrevet 1:1-3).

Vilka ord av kärlek och förväntan! Det är Guds plan för människan. Ända sedan före tiden var det Guds beslut att vi skulle utväljas i Kristus. ”Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut” (Efesierbrevet 1:4-5). Lite längre fram: ”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus. I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut” (vers. 9-11). Detta är Guds beslut. Det är en gudomlig plan fastställd enligt Guds allsmäktiga vilja. Därför står den fast och ingenting kan ändra den.

Men det finns två vägar, två val. Vi läser i Johannesevangeliet 3:16: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son,…” Och så följer det som talar om två destinationer: att gå förlorad eller ha evigt liv. ”… för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Gud har i sin kärlek gjort allt. Men vårt svar är avgörande för fortsättningen. För var och en som tror på honom. För dig, för mig. Ingen behöver gå förlorad. Kristus utgavs för vår skull. Tron på honom räddar för både tiden och evigheten.

Gud ser oss där vi är, han bryr sig om var och en. Han älskar oss och vill inte att någon enda ska gå förlorad, Johannes 6:39. Men den gudomliga kärleken betyder inte att allt är acceptabelt. Allt är inte acceptabelt. Gud har gett eviga bud som aldrig ändras. I Psaltaren 111:7 läser vi: ”Hans händers verk är sanning och rätt, alla hans befallningar är orubbliga. De står fasta för alltid och för evigt, fullbordade med sanning och rättvisa.” De kan heller inte brytas utan att det blir följder. Det är något vi ser gång på gång i Gamla Testamentet. En del menar att det är skillnad nu, att Gud inte skulle sända något som en följd av synden. Men i Romarbrevet 1:18 läser vi: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.” Guds helighet är inte annorlunda nu än den var förr. Gud är god. Det betyder dock inte att hans kärlek inkluderar synd. Men han förlåter. Ja, straffet för synden har Jesus tagit på sig genom att, som det står i Galaterbrevet 3:13, ”bli en förbannelse i vårt ställe”.

Den sammanhållande kraften

”Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud” (1 Johannesbrevet 5:1-3). Den gudomliga kärleken är den sammanhållande kraften mellan alla Guds barn. Den är inte en gemenskap grundad på kompromiss, där målsättningen är att alla ska vara med oavsett vad man tror eller inte tror. Den är inte något påtvingat eller kravfyllt; den är heller inte kopplad till former vi själva satt samman utan flyter som en frisk och sund ström genom lemmarna i Kristi kropp. Den är en andlig gemenskap. ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder”, står det i 1 Johannesbrevet 4:20-21. Läran är viktig. Men läropunkter kan också användas på ett sätt som bygger upp hårdhet människor emellan. Det är kärleken till Gud och hans ord som är den sammanhållande kraften. Det är också den som är drivkraften att stå upp för sanningen, inte lusten att bevisa att man själv har rätt. Vi ser också att kärleken till Gud visar sig både i att vi håller hans bud och ger visshet om att vi älskar Guds barn.

Den kärlek man talar om i världen utgår från ett helt annat perspektiv. Den kärleken har den mänskliga tanken om vad som menas med kärlek. Och då menar man att sådan ska också Guds kärlek vara: allt ska inkluderas. Men den gudomliga kärleken inkluderar inte det vi väljer. Guds kärlek inkluderar alla, men den inkluderar inte allt. Bibeln säger att Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma, se 1 Timotheosbrevet 6:16. Ingenting av våra idéer öppnar vägen till gemenskap med Gud. Om inte ljuset från Ordet får upplysa våra tankar lever vi på vår egen nivå, där vi menar att vi nu besitter så stor förståelse och kunskap att det som står skrivet i Bibeln måste förstås utifrån den kunskap man nu kommit fram till. Det kan hända att någon kan tro det. Eller är det rent av många..? Men när mänsklig kunskap upphöjs över vad Gud sagt i sitt Ord finns inte längre någon bestående grund att bygga på. För tror man att man kan ta ner den gudomliga kärleken på en mänsklig nivå och utgå därifrån får man en helt annan uppfattning om vad som gäller och om vad som är sant. Det gudomliga ryms inte i det mänskliga. Det är vi som ska anpassa oss till den gudomliga verkligheten, inte det gudomliga som ska anpassas till vår begränsade förståelse.

Man talar ibland om att tiden är mogen för det och det. Och då menar man att eftersom världen/samhället nu förändrats och människor lever på ett annat sätt och har förändrade beteenden och värderingar, så måste också kyrkan/kristenheten på något sätt följa med och inte hålla fast vid sådant som inte längre anses relevant. Men hur övertygande kan det resonemanget vara? Tror man att Bibeln är Guds ord övertygas man inte av sådana argument. Det är när man börjar ifrågasätta och ställa frågor som man vill ha andra svar på än de som uttryckligen ges i Guds Ord som man förlorar fotfästet och börjar ta till sig andra sätt att tänka. När man sedan genomför och praktiserar vad man kommit fram till förändras innehållet i det kristna budskapet. Det kristna budskapet är naturligtvis oförändrat, men tron på det förändras. Och tror man inte längre att Guds Ord är den eviga och oförändrade sanningen, har man ställt sig vid sidan av dess verkan, även om det kristna arbetet pågår som vanligt.

Befrielse från synden

Vad var det som gjorde att Guds dom verkställdes över Sodom och Gomorra? Och vad var det som gjorde att Lot plågades så svårt? Det var hur människorna levde. Det utmärkande för dessa orter var folkets perversa liv. Det står att ”Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.” (Första Mosebok 13:13). I kapitel 18, vers 20-21 säger Gud: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig”. När så änglarna så kom till staden och gästade Lot står det att Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag omringade huset där Lot bodde.

Allt folket utan undantag, stod det. Det är som i vår egen tid. Alla, från de allra yngsta, ska rätta in sig i ledet och jubla över allt som är förvrängt och abnormt. I stora delar av världen drivs denna propaganda och verkar göra folk besinningslösa samtidigt som andra skräms till tystnad. Detta är egentligen fasansfullt. Det drar förbannelse över folk och länder. Den gudomliga kärleken omfattar inte ett liv i synd och överträdelse. Det var för att befria oss från synden som Jesus kom, inte för att vi skulle befästas i den. Nåden ger inte frihet att leva tvärt emot Guds bud; ”den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är”, står det i Titusbrevet 2:12.

I 1 Johannesbrevet 4:9-10 står det: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder”. I Jesu liknelse om det förlorade fåret i Lukas 15 läser vi om hur herden söker fåret som försvunnit och när han funnit det lägger han det över sina axlar och för det tillbaka. Sådan är den gudomliga kärleken. Gud älskar, han kallar och söker.

”Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer” (Romarbrevet 5:20). Vilket inte betyder att vi ska leva kvar i synden. Men det betyder att vi genom Jesu försoning är friköpta från ett meningslöst liv utan Gud och får ta emot hans kärlek, nåd och förlåtelse. Precis som kvinnan som kom till Simons hus och smorde Jesu fötter. Jesus sa om henne: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite” (Lukas evangelium 7:47). Ja tecknet på att vi mött Jesus och tagit emot hans förlåtelse blir att vi fylls av den gudomliga kärleken och vi upplever som det står i Romarbrevet 5:5 att ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan”. Den befriar från fruktan, den löser från tvivel och den fyller oss med tro, frid och glädje.