Det är Gud som har skapat allt. Men redan i Edens lustgård sattes bestämda gränser. Gud sa till Adam: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö” (1 Moseboken 2:16-17). Det står också: ”Herren Gud sade: ‘Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.’ Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd” (1 Moseboken 3:22-24). Gemenskapen med Gud var bruten och en gräns satt för att människan inte skulle äta av livets träd.

Detta var dock inte slutet. Guds plan var att gemenskapen med honom skulle återupprättas. Vi möter detta budskap genom hela Gamla Testamentet: löftet om Messias, Frälsaren, Jesus Kristus. Genom Jesus är vägen öppnad till fullkomlig gemenskap med Gud och evigt liv. I brevet till Titus, kap. 1, vers 12 läser vi: ”Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att föra Guds utvalda till tro och insikt om den sanning som hör till gudsfruktan och ger hopp om evigt liv. Detta eviga liv har Gud, som inte kan ljuga, utlovat från evig tid.” Guds löften håller. De har uppfyllts, uppfylls och kommer att uppfyllas. De är en trygg och säker grund att stå på. Gud har all makt. ”Allt vad Herren vill, det gör han i himlen och på jorden…”, står det i Psaltaren 135:6.

Gud låter också sin mäktiga kraft verka genom människor han utvalt. Det läser vi om både i Gamla och Nya Testamentet. Jesus säger i Markus evangelium 16:17-18: ”Dessa tecken ska följa dem som tror: I mitt namn ska de driva ut onda andar. De ska tala nya tungomål. De ska ta ormar med händerna, och dricker de något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och de ska bli friska.” ”Följa”. Det talar om något som kommer som en naturlig följd av tron. Det är inte det första, men det är ett resultat av gemenskapen med Herren. Tror vi på Gud borde det vi kallar ”övernaturligt” vara det naturliga. Jesus sa till de sjuttio han hade sänt ut: ”Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över fiendens hela välde. Ingenting ska någonsin skada er” (Lukas evangelium 10:19). Men så tillägger han i följande vers: ”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.” Makten över det onda var en sak, men glädjen var i var de hörde hemma.

I brevet till Filipperna. 3:20 står det att ”vi har vårt medborgarskap i himlen…”. Och i Hebreerbrevet. 12:22-24 läser vi: ”… ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet.” Ser vi det här? Är vi medvetna om denna andliga verklighet? Känner vi att det är skillnad – förr och nu? Upplever vi att vi, trots att vi lever här, är tagna ut ur ett sammanhang och insatta i ett nytt? Det är lätt att bara se det vi har omkring oss. Men det är inte allt. Vi behöver få våra ögon öppnade för den andliga världen och dess krafter samt att de verkar här och nu.

Innan Jesus lämnade jorden sa han till lärjungarna: ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden” (Lukas evangelium 24:49). Detta löfte gav Jesus när lärjungarna var samlade i Jerusalem efter Jesu uppståndelse och efter att han uppenbarat sig för Emmausvandrarna. Man samtalade just om vad som hänt i samband med det, när Jesus plötsligt stod mitt ibland dem. Förskräckta undrade man om det var en ande man såg, men Jesus visade dem sina händer och fötter och sa: ”En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har” (vers 39). ”Detta är vad jag sade till er medan jag ännu var hos er”, sa Jesus i vers 44. Jesus var mitt ibland dem men ändå talar han om när han ännu var hos dem. Någonting var förändrat. Jesus hade nu uppstått från de döda. Hans kropp var förvandlad. Den var inte underställd fysikens lagar som vi känner. Han var obegränsad.

” … nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är”, står det i Johannes första brev 3:2. Det sker när Jesus kommer. Då förvandlas vi. Vi läser om detta i Första Korintierbrevet. 15:51-52, där det står: ”Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.” Det är Guds löfte till oss om vad som ska ske.

Men redan här och nu kan vi få uppleva den kommande världens krafter. Gud verkar och låter oss uppleva hans ingripanden på olika sätt. Det är ingenting prestationsfyllt över gudomliga ingripanden, ingenting man på något sätt kan driva fram själv. Det är Gud som verkar, han för vilken ingenting är omöjligt. Vi får ta emot hans hjälp i såväl små vardagliga situationer som i stora och avgörande.

I Hebreerbrevet. 13:2 står det att ”genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det”. Uppenbarelser av och ingripanden från änglar sker också i vår tid. Många kan vittna om det. ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?”, står det i Hebreerbrevet. 1:14. Det är härligt att veta. Tillvaron är inte begränsad av hur långt forskning och vetenskap kommit. I den andliga världen råder andra lagar än de vi lever under. De gränser vi känner till bryts genom de gudomliga ingripanden Herren låter låter oss vara med om.

Förväntar vi oss det övernaturliga? Eller har vi påverkats av en gudlös världs uppfattningar? Av en värld där man fått lära sig att det normala är att inte tro? Utan tro på den levande Guden finns inget hopp – varken för den här tiden eller den kommande. Det är ett miserabelt och deprimerande tillstånd som bara bygger på vad mänsklig kunskap kommit fram till. Tron, däremot, för oss i kontakt med Gud som skapat allt och för vilken allting är möjligt, se Matteus evangelium 19:26.

När vi talar om den andliga världen ska vi dock tänka på att kristen tro inte i första hand handlar om under, tecken och mirakel. Det är Jesus som är medelpunkten för vår tro. Allt annat är sådant som följer av denna tro.

Gud verkar i oss genom den helige Ande. Jesus sa: ”Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern” (Johannes evangelium 14:12). Efter att Jesus lämnat jorden skulle uppdraget att förkunna Guds rike fortsätta. Men först skulle man invänta att löftet om kraft från höjden skulle infrias, vilket skedde på pingstdagen. Men kraften att fortsätta det uppdrag som gavs upphörde inte då. Jesus sa: ”… jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matteus evangelium 28:20).

Den andliga utrustning Herren ger gör oss inte självbelåtna och stolta. Om det är rätt ställt gör den oss i stället ödmjuka. Allt som sker är endast genom Guds nåd. Vi är bara redskap för hans mäktiga kraft. Vi är svaga men Han är stark. Paulus skriver: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss” (2 Korintierbrevet 4:7). Han skriver också lite längre fram i samma brev: ”När jag är svag, då är jag stark” (kapitel 12, vers 10). Kanske alltför stor tro på oss själva hindrar den andliga kraften att verka. Styrkan kommer från Gud och verkar i oss. På det sättet får vi vara bärare av den kommande världens krafter redan här och nu. Vi får vara Guds sändebud genom vilka Gud låter sin obegränsade kraft verka. Vi får leva i förväntan på att allt är möjligt.