Det är inte alltid vi vet Guds plan. Men det vi kan veta är att det Gud förutsagt alltid går i uppfyllelse. Så var det med Guds plan för frälsning. Genom Gamla Testamentet ser vi gång på gång förutsägelserna om att Messias skulle komma. Vi möter förebilder och förutsägelser om Guds plan för vår frälsning i den gammaltestamentliga tempeltjänsten, hos profeterna och i psalmerna. Nu har Messias – Jesus Kristus – kommit och vi ser det som var förutsagt fullbordat.
När Jesus var i synagogan i Nasaret läste han det som var förutsagt om honom själv från profeten Jesaja: ” Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk. 4:18-19). Därefter säger han i vers 21: ”I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” Genom Jesus fullbordades Guds frälsningsplan. Där är vi nu. För var och en som vill ligger allt som Gud utlovat färdigt att tas emot. Det är en fullkomlig gåva som innebär en fullständig rättfärdiggörelse.
Det står om Jesus att: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen” (Kol. 1:19-20). Det var Guds beslut från före tiden. Bibeln säger att han (Kristus) var utsedd före världens skapelse, 1 Petr. 1:20. Jesus säger också i sin översteprästliga förbön, Joh. 1:24, att Gud, Fadern, har älskat honom före världens skapelse. I Ef. 1:4 läser vi att också vi är utvalda före världens skapelse: ”Han (Gud) har utvalt oss i honom (Kristus) före världens skapelse…” Det är ett oerhört perspektiv, långt större än vi kan fatta, men detta är den verklighet vi lever i. Utesluter vi Jesus finns ingen väg till Gud. Det är det tydliga budskap Bibeln ger oss. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Det står också: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).
När Guds plan ska förverkligas sker det enligt hans vilja och i hans tid. ”När tiden var inne sände Gud sin Son”, står det i Gal. 4:4. Ingen visste tidpunkten, men när Guds tid var inne skedde det. Så är det också när Gud kallar människor till olika uppgifter. Sätten kan vara olika och oftast sker de inte så som vi människor tänker. De sker enligt Guds plan och i hans tid.
Det är lätt att börja anpassa sig efter vad man uppfattar som normalt i världen. Vad man inte alltid är observant på är att detta ”normala” inte är något statiskt. Många olika faktorer spelar in. Bland annat ändras som bekant det man tycker är normalt från tid till annan, vilket i sin tur beror på vilken politisk åskådning som råder för tillfället eller vilka personer som lyckats få folk att tro att deras idéer är vad man ska rätta sig efter. Vidare beror det som anses ”normalt” på var på jorden man bor. Det som är ett vanligt sätt att leva i en del av världen ses på ett helt annat sätt på annat håll. Det är lätt att tro att just där man själv befinner sig råder de värderingar och beteenden som är normala och därmed riktiga. Den inställningen blir lätt inskränkt och leder till en självbelåtenhet som det inte finns anledning att ha.
Om man från tidiga år matats med att ateismen är någon sorts neutral och normal inställning har man det som utgångspunkt för hur man tänker. Det påverkar då en hel rad beslut, planer och ambitioner och ger en sorts immunitet mot kristen tro. Då finns det ingen förväntan på att Gud leder och kallar. Allt är en slump, hela livet en tillfällighet utan mål och mening. Det är en sorts hjärntvätt man utsatts för som gör att man blir avskärmad från verkligheten och lever i en lögn ”utan hopp och utan Gud i världen”, som det står i Ef. 2:12.
Lever man däremot i vissheten om att Gud som skapat världen också är den som kallar och leder var och en blir tillvaron meningsfull och man lever i förväntan. Paulus skriver att ”han (Gud) som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna” (Gal. 1:15-16). Han tillägger: ”Då rådfrågade jag inte genast människor…” Guds kallelse är personlig och den sker på olika sätt. Paulus visste att Gud kallat honom. Han behövde inte någon annans bekräftelse. Däremot hade han inga höga tankar om sig själv utan skriver att han inte ens var värd att kallas apostel, 1 Kor. 15:9. ”Men genom Guds nåd är jag vad jag är”, tillägger han i följande vers. Det är inte vad vi anser om oss själva som betyder något utan vad Gud anser. Paulus möte med Jesus på vägen till Damaskus var en dramatisk händelse som totalt förändrade hans liv. Den var helt oväntad och hade knappast föregåtts av att Paulus sökte Guds vilja med sitt liv. Men Guds plan för honom hade nått ögonblicket för förändring. Mitt i uppdraget att förfölja de kristna vändes allt i motsatt riktning och han blev den ”hedningarnas apostel” han var utsedd att bli redan innan han föddes.
Samma gudomliga val läser vi om när det gäller profeten Jeremia: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig” (Jer. 1:5). Jeremias kallelse var tydligen också helt oväntad. För honom själv, men inte för Gud som hade utvalt också honom innan han föddes. Själv hade han, liksom Paulus, inga höga tankar om sig själv. Han ansåg att han inte kunde tala för att han var för ung. Men när Gud kallar ger han också den rätta utrustningen. Det står att Herren rörde vid hans mun och sa: ”Se, jag lägger mina ord i din mun…” Gud som gav honom kallelsen gav också utrustningen. Och den var just gudomlig, inte mänsklig. Det är inte vad andra tycker, vare sig det är positiva eller negativa omdömen, som betyder något. Vad det handlar om är att Guds plan förverkligas.
När Elisha kallades till profet gick det till på ett helt annat sätt. Vi läser i 1 Kung. 19:19 att: ”Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom”. Det var inte Elia som valde Elisha, men Gud hade tydligt sagt till profeten att han skulle gå och smörja Elisha till profet efter honom (vers 16). Det står inte vad Elia tyckte, men han gick på Guds uppdrag för att smörja den som Gud utvalt. Inte heller här kan vi läsa att Elisha visste något om Guds plan. Mitt i det dagliga arbetet, när han gick och plöjde, kallade Gud honom.
Guds plan är individuell för var och en. Den ser inte lika ut för alla. Och precis som vi sett i exemplen här kallar Gud på olika sätt. När hans tid är inne går hans plan i fullbordan. Det innebär trygghet. Ingen behöver försöka fundera ut eller känna efter vad Gud vill. Han talar till oss på olika sätt. Ibland får vi veta hans plan i förväg, ibland inte. Men Bibeln säger: ”Det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske” (Fil. 2:13). Det talar om något pågående. Viktigt att komma ihåg är också att Gud inte leder till något som är i motsats till det som står i Bibeln. Därför ska vi också pröva vad som förkunnas i ljuset av Guds Ord. Dessutom ska vi förstå att allt inte ligger i framtiden. Som Guds barn får vi vara i hans ledning just nu och hela tiden. Ibland är vi medvetna om det, ibland inte. Så här står det i Apg. 17:28: ”För i honom är det vi lever och rör oss och är till.”
När det gäller den yttersta tiden vill många vara med och informera om vad som ska ske och hur och när olika händelser ska äga rum. Spekulationerna är många. Här gäller det att ha balans och pröva vad som sägs. Det är i Bibeln de svar finns som det är meningen att vi ska få. Men Jesus säger också: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt” (Apg. 1:7). Viktigare än alla detaljer om tidens slut och Jesu återkomst är att Jesus ska komma.
Guds plan går i fullbordan. Vad vi kan göra är att lita på hans Ord. Det ger trygghet och vila. Vi behöver inte bekymra oss. Vi kan uppleva Guds ledning såväl i det lilla som i de stora besluten i livet. Gud har hand om både den enskilda människan och planen för hela skapelsen. I Hebr. 1:3 står det: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord.”
Du är med i Guds plan