Sanningen och enheten

Det är inte enheten i sig som är det viktiga utan vilken grund den vilar på. Kristen enhet är beroende av att den har sin grund i Bibeln.

Enhet är ett ord med positiv utstrålning. Dock är enheten inte viktigare än sanningen.

Det finns tillfällen när enheten måste ge vika för sanningen. Det är när sanningen avslöjar att något är fel med grunden för enheten.

Den enhet vi läser om i Bibeln är andlig. Den är inte något vi bygger själva; den är redan en verklighet och som man i det ögonblick man föds på nytt blir en del av. Gemenskapsformer man själv sätter samman blir inte automatiskt andliga, oavsett vilket namn man ger dem. Det är en förfärlig villfarelse att påstå att man för att räknas som kristen måste vara ansluten till något människor byggt. Ger den enheten dessutom utrymme för en mångfald som inkluderar avvikelser från Bibelns undervisning, är den över huvud taget inte en enhet efter Guds vilja. Den sortens enhet bör man som kristen inte vara en del av. Det handlar inte om att försöka vara exklusiv utan om att det andliga livet inte ska släckas.

I gemenskapsformer styrda av ledarskap som bortförklarar och tolkar Bibeln enligt egna värderingar blir det förvisso enhet och gemenskap men på bekostnad av sanningen. Och om sanningen på det viset sätts åt sidan blir man sakta men säkert snärjd i något som håller skenet uppe men där ljuset slocknat.

Guds folks enhet har en vidare omfattning än vi ibland föreställer oss. Detta för att den inte vet av gränser dragna av människor. Men den har också en snävare. Detta för att den inte rymmer allt vi vill ha med. Här gäller det att kunna skilja det ena från det andra och förstå vad som är andlig enhet och vad som bara är enhet.

Den gudomliga, andliga enhet som håller Guds folk samman är underbar och härlig. Detta för att vi, som det står i Ef. 2:19, är ”medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj”.

G.N.