”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen”, sa Jesus till Pilatus (Joh. 18:36). Jesus gjorde klart att det rike han representerade inte var av den här världen. Han hade inte kommit för att etablera ett jordiskt rike, för att uppfylla något som passade in på vad folket förväntade sig.
Hur stort är intresset för det rike Jesus talade om? Hur viktigt är det i förhållande till vad som sker i världen? Och vad är mest nödvändigt, att engagera sig i samhällsdebatten eller att sprida evangelium?
Det pågår en oerhört destruktiv utveckling i samhället och världen. Och visst finns det anledning att förfasa sig över den. Men å andra sidan, vad kan vi förvänta oss? Hela världen är i den ondes våld, står det i 1 Joh. 5:19. Dessutom är mycket av det som sker en uppfyllelse av vad som är förutsagt ska ske i den sista tiden. I början av den nyss citerade versen läser vi något helt annat: ”Vi vet att vi är av Gud”. Undret har skett. Vi har fötts på nytt, vi har övergått från döden till livet, vi har blivit medborgare i ett annat rike. Trots att vi inte ser det uppenbarat, så har en förflyttning redan skett. I Hebr. 12:22 står det: ”… ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, Lite längre fram, i vers 28, kan vi läsa: ”När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss då vara tacksamma. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan”.
Dessa bibelord beskriver en verklighet som vi inte ser men som vi blivit en del av genom tron på Jesus. Vi har, likt Kristen i den gamla boken ”Kristens resa” av John Bunyan, lämnat ”Staden undergång” och är på väg till ”Den himmelska staden”. Kristen hade lämnat den stad som var dömd till undergång. Precis som Lot i Bibeln lämnade Sodom. Boken skildrar i ett rikt bildspråk den kristnes uppbrott från det gamla livet och vandringen mot målet. Berättelsen om Lots uppbrott skildrar vad som verkligen hände, uppbrottet från staden som var dömd till undergång. Men båda talar om den förändring som äger rum när Gud talar och när man nås av väckelsens budskap: uppbrott. Uppbrott från fångenskapen, uppbrott från det som förblindade och gjorde att man inte såg det tillstånd av misär och meningslöshet som var den verklighet man levde i.
De som representerar den här världens riken har ett perspektiv som om den här världen skulle bestå för alltid, medan himmelrikets representanter har ett evighetsperspektiv med tillägget att den här världen går mot sitt slut. Trots att vi lever i den här världen så är den andliga verkligheten att vi är uttagna ur den. Vi ser det inte uppenbarat, vi är på väg som ”Kristen”, men lever ändå i den andliga verkligheten av att redan nu tillhöra Guds rike.
Fariséerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma. Jesus svarade: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er” (eller ”inom er”) (Luk. 17:2021). Fariséerna hade upprättandet av ett jordiskt rike för ögonen. Precis som många i dag ser fram emot att förändra samhället, få bättre levnadsförhållanden samt fred och säkerhet. Det är viktiga saker. Men hur många ser fram emot att Guds rike ska utbreda sig och människor bli räddade från död till liv? I den bön Jesus bad för sina lärjungar – och för oss som sedan skulle komma till tro – sa han också: ”De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen” (Joh. 17:16). Men det är naturligtvis svårt att se det här om man inte gjort en verklig upplevelse av vad livet med Gud innebär. Då lever man utanför verkligheten, kan man säga. I stället för att förkunna vägen till frälsning och evig liv vill man då anpassa kristen tro till vad som rör sig i världen. Det är då man vill byta ut den raka och enkla förkunnelsen om frälsning och evigt liv mot små justeringar av samhället. I mötet med Frälsaren vänds det här rätt. Då öppnas ögonen och man ser klart. Man ser vad som är det viktiga och får rätt perspektiv på både tiden och evigheten.
I Apg. 1:68 frågar också lärjungarna Jesus: ”’Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?’ Han svarade dem: ‘Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns’” Jesus besvarade inte frågan utan talade om den uppgift de hade och om hur den skulle fullbordas. I Ef. 6:12 står det: ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.” Den kampen vinns inte genom ett eller annat politiskt beslut utan genom att vi är utrustade med den helige Andes kraft.
I 1 Petr. 2:9 läser vi: ”… ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”. Här talas om vilka vi är och om vår uppgift samt om varifrån vi kommit och var vi nu är. Det finns ingen samhörighet mellan det som var tidigare och det som är nu. Det är olika världar.
Det går inte att införa gudsrikets principer i världen. Det blir kompromiss på den ena punkten efter den andra och det fungerar inte. ”Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror?” (2 Kor. 6:15). Nej man kan inte blanda ljus och mörker, varmt och kallt. Det är avskyvärt för Herren som vi kan se i Upp. 3:1516: ”Jag skulle önska att du vore kall eller varm! Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun.”
Det är populärt att använda ordet integration. Ingen ska vara utanför. Det låter bra och kan naturligtvis vara det i rätt sammanhang. Men det beror på vad man integreras i. Är det i något där alla ska lära sig tänka, tycka och handla som det dikteras? Är det i något där Guds Ord avskaffats och där det råder en atmosfär av gudsförakt tydliggjort genom att i praktisk handling motarbeta de gudomliga lagar som hela skapelsen bygger på? Ja då kan det knappast vara något positivt. Bibelns beskrivning av Församlingen i världen visar något helt annat. Jesus säger: ”Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er”. Det råder ett evighetsdjupt motsatsförhållande mellan världens och Guds rike. Därför går det inte att kombinera dessa två. Världens slutdestination är evigt mörker och evig förtappelse. Guds rike kommer att bestå i evighet.
Guds folk är ingen hjälptrupp till världens rike. Församlingens målsättning och uppgift ligger på en helt annan nivå. ”Ni är jordens salt”, säger Jesus i Matt. 5:13. Men om saltet förlorar sin sälta duger det inte till annat än att kastas ut och trampas ned av människorna, fortsätter versen. Utan att hålla fast vid den klarhet Guds Ord ger blandas budskapet med värderingar som gäller i världen. Med den utvecklingen blir Guds folk neutraliserat, nedtrampat av människorna och har inte längre någon uppgift.
I världens rike motarbetas Guds vilja. Där görs svart till vitt, lögn till sanning, osv. Det är riket tvärtom. Ser vi det? Eller är vi så indragna i det allmänna sättet att tänka att vi inte längre förstår vilken oerhörd skillnad det är mellan dessa riken? Det är tragiskt och beklagligt att se hur det som skulle vara det kristna budskapet i många fall anpassats till målsättningar som råder i världen. Det kanske av vissa ses som att man blivit respekterad och erkänd. Men vad är det för inställning man har om man jublar när världen visar sin uppskattning, att man blir prisad för insatser som i världens ögon är bra. I Guds Ord varnas just för det: ”Ve er när alla människor talar väl om er! För på samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna” (Luk. 6:26). Uppskattas vi av dem som i grunden är motståndare till Guds verk är det dags att fundera över om vi kommit bort från kärnan i det kristna budskapet. Vi måste vara klara över vad som är uppgiften och vad som är viktigast. Jesu uppmaning strax innan han lämnade jorden var: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark. 16:15). Det är det som är kallelsen. Det är evangelium som för både tid och evighet gör den skillnad alla behöver se och uppleva och som gör att människor kan bli födda på nytt, bli uttagna ur ett sammanhang av meningslöshet och tomhet och insatta i det rike ”som stått berett för er sedan världens skapelse” (Matt.25: 34).