Hur långt ifrån eller hur nära?

Rakt igenom godsägarens gods gick en väg och vid sidan av den fanns ett brant stup. Denna avgrund var fruktad av alla som skulle vägen fram. Nu ville godsägaren anställa en kusk som hade de rätta förutsättningarna för att köra säkert förbi stupet. Tre kuskar anmälde sig och var och en fick frågan hur nära han vågade köra. Den förste sa att han vågade köra 5-6 dm. från kanten, den andre ökade på med ett par decimeter. Den tredje sa: ”Så långt från denna avgrund jag kan komma vill jag köra.” Han fick platsen.

Naturligtvis vill man befinna sig så långt från branten som möjligt. Därför är det märkligt att det så ofta ser ut att vara tvärtom. Hur nära kan man komma? Det utvecklingen (?) i världen lett fram till verkar, även om det inte klart uttalas, ha blivit riktmärket även för kristna. Men varför skulle en kristen vilja rätta sig efter dem som inte känner Herren? Varför skulle man, bildligt talat, vilja köra så nära stupet som möjligt? Men genom den ständiga indoktrinering som pågår tror man till slut att alla möjliga nya uppfattningar och förändringar är tecken på ökad kunskap och förståelse. Lägger man dessutom Bibeln åt sidan gör det ensidiga intaget av information att verklighetsuppfattningen förvrängs och man förlorar förmågan att skilja mellan svart och vitt.

Det finns inget utrymme för vad man kunde kalla en modifierad kristen tro. Dvs. för en kristen bekännelse som avfärdar, undanhåller och bortförklarar delar av Bibelns undervisning och ersätter den med annat. Den sortens kristendom ska man ta avstånd från. Det räcker inte att bara beklaga sig över hur hemskt allting blivit. För att rädda sitt andliga liv måste man resa sig upp, ta ställning och gå vidare. Bibeln talar om att Guds folk är ett utvalt släkte, ett heligt prästerskap. Det är självklart så att den beskrivningen inte går att kombinera med något som står i motsats till den gudomliga ordningen.